torsdag, augusti 27, 2015

För er som ogillar höjder...

... och lätt får svindel rekommenderar jag INTE rad 26 sektion O på Ullevi, ja inte de få raderna ovanför heller. Om ni inte vill byta konsert- eller idrottsupplevelsen mot en terapisession då. Givetvis valde jag inte de platserna medvetet när jag bokade biljetterna utan vågade inte chansa på annat än "bästa tillgängliga plats" för att vara säker på att ö h t få några. Och så blev det som det blev. Vi var två i sällskapet som älskar höjder ungefär lika lite om man säger så, och vi satt INTE intill varandra. det hade väl blivit lite too much. Efter hand som mörkret föll och man vant sig lite gick det dock att slappna av någorlunda. Metallica skulle bara veta vad vi står ut med för att se dem!

Ungefär där pilen pekar satt vi.
Hur var konserten då? Tja om jag säger såhär: Vi fans ställer, fullt rimligt, väldigt höga krav på Metallica och vad se levererar. En "bra" spelning gör många besvikna eftersom vi förväntar oss mer än bara bra hela tiden. Och jag blev inte besviken kan jag säga. Allt var inte top notch, t ex var ljudet i början svajande och grejen med att ha fanclubmedlemmar bakom bandet på scen är jag inte så förtjust i då de dels syntes för mycket och dels var rätt tama och mest stod och filmade typ. Men musikaliskt har jag inte nåt att klaga på, inte på stämningen heller i den hittills största metal-publiken i Norden. Metallica är unika i både sound och låtuppbyggnad och jag ser dem som det bästa live-bandet inom mitt musikaliska område så att säga. Lägg till en James Hethfield som nog aldrig haft bättre röst än nu så kan det bara bli fantastiskt.



3 av oss 4 i sällskapet kan placeras i facket "musiknördar" och efter giget och även på vägen hem dagen efter satt vi och analyserade och hade oss och grunnade på viktiga frågor som "hur fasen kommer man på såna där riff?" och "hur fulla var de när de kom på att Marianne Faithful skulle oja sig och nanana-gnola i allsångsstråket i The Memory Remains?" Vi får nog aldrig svar på våra frågor dock...

Men annars, har jag överlevt att börja jobba igen? Det sanna ärliga svaret är väl: nätt och jämnt. Inte p g a jobbet i sig utan allt annat. Det är knappt lönt att försöka förklara egentligen, dels för att jag inte ens kan försöka göra det utan att lämna ut för mycket om Simon och offra hans integritet och dels för att få som inte själva tampas med allt kring barn med särskilda behov och utredningar och ständiga kamper för att ge barnet de bästa förutsättningarna i t ex skolan nog kan förstå ändå. Men, det tar på själen, det tar på orken, det tar på hjärtat. Typ så. Men nåt annat alternativ än att kämpa vidare finns ju inte.

En del kuligheter har det i alla fall varit den senaste månaden, inte bara Metallica-giget. I fredags fick skrattmusklerna sig en rejäl omgång då vår kära sagopedagog-utbildare Maria Rossövik dök upp som gubben ur lådan på studiedagen på jobbet. Det blev en drygt halv dag ute i naturen med sinnesövningar och lekar av olika slag, däribland nästan-blind-fotboll och en fyll-på-lite-var-saga som blev till en teater. Helt underbart. Många skratt blev det också på kvällens After Work och middag.

Förra helgen var det traditionsenlig kräftskiva hos några vänner och det var lika trevligt som vanligt. Av någon anledning kommer under-bältet-skämten nästan omedelbart vid dessa kräftskivor... Sådana skämt som brukar kräva några timmar på sig för att våga sig fram.
Ja, de fula minerna dök också upp fort på kräftskivan.





Och helgen före det invigde en god vän sin nya uteplats och vi fick vara med om det :-) följt av minigolf och grillat med andra härliga vänner här hemma dagen därpå, hastigt och lustigt ihopdraget eftersom sonen i familjen några av oss egentligen skulle till blivit sjuk.

Kort sagt har vi väl försökt att om helgerna glömma bort att semestern är slut. Försöka duger!

Inga kommentarer:

Nr 4 av "5 av varje - Rockiga bidrag i Melodifestivalen och ESC".

 Jag får väl bli klar med detta ämnet nu när vi går in i adventstiden och det snart är jul 😉. Wig Wam bildades i Halden i Norge 2001, men ...